HemHem.html
BöckerBocker.html
Om migOm_mig.html
IndienIndien.html
FöreläsningarForelasningar.html
KontaktKontakt.html
Författarskolan
 


Hur blir man författare?
Man praktiserar de tre S:en: Skriver, Stryker och Skickar. Det går inte att sitta på sin kammare och vänta på inspiration, då blir inte mycket gjort. När man har fått en idé till en berättelse och har en känsla av hur den ska kunna utvecklas är det hårt arbete som gäller. Som nybörjare är det också viktigt att läsa andras verk inte bara som njutningsfylld lektyr utan även med observanta och granskande ögon. Vilket stilgrepp använder författaren sig av? Hur ser kompositionen ut? Vilket är berättarperspektivet? Vad är det som driver historien framåt? Det handlar inte om att kopiera utan om att lära sig olika berättartekniska grepp och utifrån dem finslipa sin egen stil. För är det någonting som är viktigt så är det att vara trogen den egna berättarrösten. Det är på den man ska bygga sitt författarskap, annars blir det inte bra.   

Skrivandet kräver disciplin. När jag själv är inne i den processen brukar jag avsätta ett bestämt antal timmar varje dag då jag måste skriva, även under perioder när det går trögt. Det är inte bortkastad tid. Plötsligt lossnar det och så flyter texten på. Vid riktigt svår skrivkramp kan det dock vara bra att ta en paus och syresätta hjärnan, gå en promenad eller cykla en runda. Men försök att stå emot impulsen att ge upp när det tar emot. Flera av mina bästa texter har jag värkt fram.

Stryk, och gör det ganska hårt. Nästan alla manus vinner på att stramas åt. Man är ofta hemmablind inför sina egna texter och behöver en kritisk och skoningslös läsare som man litar på. Har man ingen förläggare eller redaktör funkar det bra med någon annan omdömesgill person. Kanske kan man stuva om i manuset eller rent av ta bort ett kapitel som inte fyller någon egentlig funktion.
 När du till sist är så nöjd som du rimligen kan bli och har fått hjälp med en ordentlig korrekturläsning är det dags att skicka ditt alster till förlagen. Eftersom det är svårt att komma igenom nålsögat är det lika bra att skriva ut manuset i flera exemplar och skicka det till flera förlag samtidigt. När refuseringsbreven dimper ner i brevlådan, vilket de tyvärr tenderar att göra, får man försöka bita ihop och pröva lyckan hos ännu fler förlag. Under resans gång kan det hända att någon lektör har skrivit en motivering till varför manuset inte har blivit antaget. Det är råd som man ska ta till sig eftersom de kommer från ett proffs. Gör lite nya justeringar innan manuset får testa sina vingar igen. Kom ihåg att de flesta författare har blivit refuserade mer än en gång.


Hur får man idén till en roman?
Jag brukar utgå från någonting ur verkligheten som jag sedan bygger vidare på. Det kan vara en händelse som jag själv eller någon annan har varit med om, ett hett debattämne eller en speciell människa jag har mött som har gjort intryck och som sätter igång någonting i mig. Det viktiga är att det finns ett djup i idén, så att man kan bygga en hel historia kring den. Oavsett vilken typ av roman man skriver krävs det en intrig för att berättelsen ska kunna utvecklas. Ett exempel på hur man kan utgå från en enkel grundintrig och utveckla den är första boken i min deckarserie om Leyla Abdallah, ”Doft av hämnd”. Den handlar om några tonåringar i Malmö som efter att ha blivit rånade av kriminella invandrargäng själva tar lagen i egna händer och bildar ett ungt och våldsamt medborgargarde som hämnas på förövarna. Idén fick jag när min äldsta son var femton år och råkade ut för ett brutalt rån där han knivhotades och blev bestulen på sin moped av några ungdomar med invandrarbakgrund. Han hade flera kompisar som råkat ut för liknande attacker, och det födde ett stort hat bland dem. De pratade om att ge igen genom att någon agerade lockbete med sin moped och lurade in ”blattarna” i en park där alla kompisarna väntade, maskerade och med järnrör och påkar i händerna. För min son och hans vänner var det ett sätt att bearbeta sina upplevelser och det hela stannade lyckligtvis vid snack. Men mig gav det en idé som länge låg och malde i bakhuvudet. Vad skulle hända om de hade gjort allvar av sina planer? Och hur skulle det hela ha kunnat utveckla sig om någon högerextrem kraft utnyttjade pojkarnas vrede för sina politiska syften? Ungdomsrånen var en då som nu het potatis i Malmö och jag skrev själv flera gånger om ämnet i Sydsvenskan. Boken blev på så sätt brännande aktuell. Det var också då jag skapade min deckarhjälte, den unga reportern Leyla Abdallah. Hon kändes som klippt och skuren för att ta sig an det här uppdraget. En driven Malmötjej med rötterna i Irak, någon sådan problemlösare hade aldrig tidigare skådats inom svensk kriminallitteratur. Äldre, desillusionerade, operaälskande män med kraschade förhållanden och begynnande alkoholproblem finns det däremot ganska många av.

Är det inte svårt att skriva om till exempel en yngre kvinna med invandrarbakgrund när man själv är en medelålders svensk man?
Det ingår i författarrollen, att kunna sätta sig in i olika karaktärers egenskaper och tankar. Det är ju ingen som tror att J K Rowlings själv har trollkrafter bara för att hon skriver om Harry Potter. När det gäller Leyla Abdallah har jag pratat mycket med unga, muslimska kvinnor i Malmö för att göra henne så trovärdig som möjligt. Att hon är journalist har hon gemensamt med mig, det har gjort det enklare att skriva om den yrkesverksamma delen av hennes liv. Men visst är det härligt att få gestalta en riktig gubbe i min egen ålder, som i ”Delhis vackraste händer”, ”Dimma över Darjeeling” och ”Gurun i Pomonadalen. Det ligger en hel del i uttrycket ”gräv där du står”, alltså att skriva om ett ämne eller en karaktär som ligger en själv hyfsat nära. 

Har du hela handlingen klar för dig när du börjar skriva på en ny bok?
Nej, men jag har ett rangligt skelett. Jag har formulerat grundintrigen, jag har ett antal personer som jag har försett med olika egenskaper och jag har ett hyfsat grepp om hur det hela ska sluta. Det är väldigt individuellt från författare till författare hur man jobbar. Vissa skriver långa och detaljerade synopsis med hänvisningar som de sedan följer närmast slaviskt under skrivprocessen. Andra låter fingrarna dansa fritt över tangentbordet och ser vart det hela leder. Själv använder jag lösa ramar och inom dem händer det en massa oväntade saker. Det är ju en stor del av tjusningen med att ägna sig åt fiktion, att man kan bli överraskad och uppslukad av sin egen fantasis kraft. Jag är den typ av författare som konstruerar merparten av min historia under själva skrivprocessen. Ibland är det så spännande att skriva att det pirrar i magen. Då vet man att man är på rätt spår!

Lilla författarskolan

Hur får man kött på det där skelettet?

Det är viktigt att göra grundarbetet ordentligt, ungefär som när man ska fixa till ett gammalt väderbitet fönster. För att det ska bli intressant att skriva om personerna måste de vara väl sammansatta. Ju mer tid man lägger på att bygga sina karaktärer, desto lättare blir det sedan att sätta in dem i handlingen. Vad har personerna för egenskaper, vilka är deras innersta tankar, vilka svagheter har de, vilka är deras hemligheter? Dricker de kaffe eller te? Lider de av någon sjukdom? Vad gör dem glada respektive ledsna? Hur ser deras fritidsintressen ut? Drömmar? Det finns tusen och åter tusen frågor man kan ställa och hitta på svar till. Många av detaljerna använder man inte i boken, åtminstone inte uttalat. Men de bidrar ändå till att skapa sammansatta karaktärer.


Personerna är de viktigaste ingredienserna i en roman för att föra handlingen framåt. Ofta händer det att de lever sina egna liv och det är alltid lika spännande.

Även om fantasin är en viktig kraft är det också betydelsefullt att göra sin research grundligt. Ta reda på så mycket du kan om ämnet du skriver om. När jag skrev ”Doft av hämnd” tog jag hjälp av några unga killar från Rosengård för att göra dialogerna i gängen trovärdiga. När jag förberedde ”Av jord är du kommen” uppsökte jag människorna och miljöerna i Malmös missbrukskretsar. Under arbetet med ”Delhis vackraste händer” pratade jag med allt från sluminvånare till rika företagsledare i den indiska huvudstaden och tog dessutom nytta av mitt extraknäck som reseledare. Inför ”Dimma över Darjeeling” besökte jag allt från teplantager till tigerreservat. ”Gurun i Pomonadalen” bygger mycket på mina upplevelser på Österlen.

För att kunna beskriva någonting på ett målande sätt måste man kunna gå in i miljön, karaktären eller situationen. Det kan ske enbart med fantasins hjälp men ofta hjälper det att inspireras av verkliga personer och miljöer.


Hur löser man de problem som uppstår på vägen?

Det är lite olika beroende på vilken typ av bok man skriver. Är det en kriminalroman med flera spår som ska knytas samman på slutet är det inte ovanligt att man någon gång hamnar i en återvändsgränd. Då gäller det att gå tillbaka och försöka lösa upp knutarna tidigare i berättelsen. Det är också bra att ha ett bollplank med mycket fantasi. Själv har jag haft stor hjälp av min yngste son Frej som är kvick i tanken och en duktig problemlösare. Skriver man en bok handlar det ofta om att återskapa en känsla. Har man kört fast i någonting kan det räcka att besöka den miljö där det gick snett för att det ska lossna igen. Och så tror jag tror oerhört mycket på samtalets kraft. För mig är författandet bara delvis ett ensamarbete. Jag gillar att testa mina tankar och idéer mot någon annan under skrivandets gång. Eftersom jag är en ganska ostrukturerad person måste jag till stor del förlita mig på den energi som frigörs när jag sitter koncentrerad vid datorn och den inspiration som väcks i möten och samtal med andra. Men även om jag inte skriver långa synopsis så jobbar jag på mitt sätt ändå hela tiden med strukturen. Saker som poppar upp i huvudet skriver jag ner och ur detta ”virrvarr” hittar jag så småningom mönster.


Varför skriver du i olika genrer?

För att det är kul att variera sig. Att jag från början fick en stämpel som deckarförfattare var en ren slump. Den första romanen jag skrev, ”Heta Hallon”, betraktade jag själv mer som en rolig bok. Det är en romantisk skröna med mycket humor men också spänning, i sin stil inte helt olik böckerna i min Indiensvit. När jag efter ett antal refuseringar bland de större förlagen till sist hittade ett mindre förlag som ville ge ut ”Heta Hallon” tyckte förläggaren där att det var en kriminalroman. Det fanns ju både ett brott med och en del andra ingredienser som påminde om deckarens. Så boken lanserades som en ”fartfylld och humoristisk kriminalroman”. Eftersom den föll i god jord bestämde jag mig för att fortsätta på deckarbanan. Därefter följde tre böcker i serien om Leyla Abdallah. Det är renodlade kriminalromaner som tydligare följer den dramaturgi som finns i genren. Men nu är jag alltså tillbaka i humorsvängen, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är roligt att försöka skriva roligt men också väldigt svårt. Min egen erfarenhet är att det tar betydligt längre tid att författa en text som upplevs som flyhänt och lockar till leenden och skratt än en som är mer allvarstyngd. Jag strävar efter att skriva lättläst, i betydelsen att det ska finnas en rytm i språket som gör att texten flyter. Det är, kan jag försäkra, allt annat än lätt.   


Hur långt tid tar det för dig att bli färdig med en bok?

Från ax till limpa är det en långt utdragen process. Får jag en idé kan den ligga och gro för sig själv ett bra tag, kanske ett år. Det sker parallellt med allt annat jag håller på med. Ibland dyker tankar, idéer och lösningar på problem upp när man minst anar det. Då gäller det att genast skriva ner dem i ett anteckningsblock, annars är risken överhängande att de glöms bort.

När jag väl bestämmer mig för att försöka göra en bok av mina idéer ägnar jag ett par månader åt research och förberedelser och upp till ett år åt att skriva. Ofta tar jag pauser i skrivandet för att jag behöver ny input eller är upptagen med annat.  Sen tillkommer efterarbetet, som inte är lika krävande rent kreativt men som tar en hel del tid i anspråk.


Vad är det roligaste momentet i skrivprocessen?

När jag sätter den sista punkten i sitt manus och kan fira det med en kopp kaffe och en riktigt smarrig bakelse!